i used to make phantoms i could later chase
images of all that could be desired
then i got tired of counting all of these blessings
and then i just got tired

att springa & springa på gator utan slut aldrig någonsin komma fram paniken i bröstet. känner ni paniken? jag balanserar på varje tänkbar kant, jag tänjer på varje tänkbar gräns. mina ögon gör ont, du gör ont i mig, allt gör ont i mig & jag förstör, tar bort, vänder mig om, vänder mig inte om, vill inte vända mig om. det jag vill ligger för långt fram i tiden för att ens kunna tänkas på, det finns liksom inte i min svartvita värld, jag ser inte längre än nu & nu är så in i helvetes jävla överväldigande att jag mest bara vill pistolen mot tinningen tack & hej.
-----
sen skrev jag en dikt istället:

ODE TILL ZOPIKLON
jag älskar dig
besinningslöst
villskorslöst
du är min räddning
zopiklon

jag känner för att förstöra allt som kommer i min väg.

väntan, alltid denna väntan. det enda jag gör är att vänta; på förändring, förbättring, flytt, att min kärlek ska inse sitt misstag & komma tillbaka till mig, på att någon ska ta sig tid & fråga hur det är med mig, egentligen. allt står mig upp i halsen, inte minst gråten, & jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor & tankar. jag borde begrava dem, men jag håller fast vid dem som om mitt liv stod på spel, för det är fortfarande trots allt det vackraste jag upplevt & trots att jag aldrig får det tillbaka vill jag åtminstone kunna se tillbaka på allt det underbart berusande det faktiskt var. jag var (är) kär, det var så stort & det dog. en del av mig lämnade mig när väskorna packats & började färdas norrut igen. en del av mig dog & jag vet inte hur eller ens om det går att reparera den enorma skada det gjort. jag kan inte andas jag kan inte andas jag kan inte andas låt mig få andas annat än luften du lämnade kvar. allt är du. allt är fortfarande bara du.

jag känner mig ensam, jag känner mig malplacerad, jag känner gråten, jag orkar ingenting, jag vill ingenting. jag tror att det kallas förtvivlan. det är mitt tillstånd.

LONELINESS IS A CROWDED ROOM

ikväll ska jag dricka bubbel & lyssna till bryan ferrys råd om att dance away the heartache dance away the tears. denna oförklarligt starka kraft som finns inom mig, det nästan nattsvarta. jag börjar att tro, & befarar, att det är här för att stanna. kanske om jag målar läpparna extra röda så försvinner allt, kanske?

mitt sår finns inne i mig. det är det sår som kommer sig av brist på kärlek. eftersom ni inte kan se det säger ni att det inte finns. men jag har sårats i mina känslor. mina känslor är min hjärna. mina känslor är nu nerver som rivits ut. bortom hålet mellan mina ben, där köttet är sönderslitet till förvridet gnissel, innanför den röda röran eller sörjan, ligger en kvinna. ingen vågar sig någonsin hit.

det här att jag inte kan släppa. du vet, pusselbiten passar in & hela skiten. det ska tydligen ta tid. det ska vara så.