väntan, alltid denna väntan. det enda jag gör är att vänta; på förändring, förbättring, flytt, att min kärlek ska inse sitt misstag & komma tillbaka till mig, på att någon ska ta sig tid & fråga hur det är med mig, egentligen. allt står mig upp i halsen, inte minst gråten, & jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor & tankar. jag borde begrava dem, men jag håller fast vid dem som om mitt liv stod på spel, för det är fortfarande trots allt det vackraste jag upplevt & trots att jag aldrig får det tillbaka vill jag åtminstone kunna se tillbaka på allt det underbart berusande det faktiskt var. jag var (är) kär, det var så stort & det dog. en del av mig lämnade mig när väskorna packats & började färdas norrut igen. en del av mig dog & jag vet inte hur eller ens om det går att reparera den enorma skada det gjort. jag kan inte andas jag kan inte andas jag kan inte andas låt mig få andas annat än luften du lämnade kvar. allt är du. allt är fortfarande bara du.

jag känner mig ensam, jag känner mig malplacerad, jag känner gråten, jag orkar ingenting, jag vill ingenting. jag tror att det kallas förtvivlan. det är mitt tillstånd.