femtiosju minuter i telefon utan skrik, gråt, ångest. bara en enorm saknad & oväntat många skratt. jag vill tro att det går framåt, att jag går framåt, att allt kommer att ordna sig. till vad vet jag inte, men jag vet att jag hoppas, på mycket, på sinnesfrid, på kärleken, på att det finns en chans. & du kunde inte ens säga emot mig där. nu är allt mekaniskt, underbart, upplyft. om det beror på dig eller på zopiklonen vet jag inte & jag bryr mig ärligt talat inte, för det är ett L U G N & JAG ÄR INTE VAN VID LUGN.